Ni vet den känslan när man känner sig bortglömt, sviken och helt enkelt ensam? Så känner jag mig nu. Det finns bara få personer jag kan lita på och som alltid finns där för mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta två personer som jag känt ett bra tag. Jag blev riktigt ledsen när ni sa så. Det var riktigt jobbigt att hålla inne gråten vid den stunden. När folk säger att de inte kan lita på mig blir jag uppriktigt sårad. Är inte jag en av de få personer man kan lita på?
Dessutom så trodde jag aldrig att två andra personer skulle frysa mig ute och skita i mig. Så mycket som jag ställt upp för en av dom... Det känns faktiskt riktigt skit just nu, och jag vet inte vad jag ska göra. Kvittar ju vad man säger. Det går in genom ena örat och ut genom andra. Ingen av er ska tro att jag ställer upp igen. Aldrig.