Finns så mycket jag vill berätta och skriva ner, men vet inte hur mycket jag orkar. Har pratat en del om det men det finns en gräns hur mycket en människa faktiskt kan ta. Det har hänt en del det senaste. Jag skrev i ett tidigare inlägg att företaget jag jobbar för har blivit sålt. Det är 6 månader sedan och ingen vet egentligen något om vad som sker eller vad som kommer hända. Jag vet inte om jag kommer få ha kvar min tjänst, bli uppsagd eller erbjuden en helt annan tjänst som inte ens är mina arbetsområden som jag har idag. Vår chef ska sluta såklart, då han var en av ägarna. Men dom har inte hittat någon som ska ersätta!? Jag vet inte vad jag ska säga om det förutom att det är förjävla dåligt och att jag inte förstår hur svårt det ska vara. Det känns som att man blir bortglömd i allt. Min grupp är inte prioriterad alls. Vi får se vad som händer...
Jag ansökte om skuldsanering i april i år för andra gången och fick svar i september. Min handläggare godkände och skulle inleda den. Allt såg så mycket ljusare ut för mig, jag såg en framtid. Men i början av november fick jag beskedet att det inte var någon idé att genomföra ansökan då jag har min pappa boendes hos mig. Deras anledning var att det skulle vara för stort betalningsutrymme (antar att det handlar om att jag inte skulle kunna betala under 5 år utan kortare tid). Vet inte riktigt hur det funkar, men det var anledningen. Så jag blev av med min framtid.
Det är frustrerande när man vet att man betalat in till Kronofogden i två års tid och ens skuld inte minskat ett piss. Jag kommer aldrig bli skuldfri. Jag kommer få leva med denna ångest resten av mitt liv. Min handläggare sa att jag kunde ansöka igen när min pappa flyttat från mig då mina omständigheter förändrats, men jag vet att det aldrig kommer hända. Har sagt till honom i över två års tid att flytta, och då är det för mitt egna psykiska mående men inget händer.
Detta är otroligt jobbigt för mig då ingen lyssnar på mig. Jag berättar och förklarar hur jag mår, hur situationen ser ut men alla verkar ta hans parti. Det känns som att ingen ser mig. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare i livet just nu. Hur ska jag kunna bli skuldfri, hur ska jag kunna hitta en partner? Det finns så många faktorer som stoppar mig. Men egentligen är det bara en grej, en person som stoppar. Och jag vet att det låter hårt, men det är sanningen.
Min telefon gick sönder i slutet av oktober. Hade ingen försäkring på den så letade efter en ny, hittade en på Marketplace för bra pris. Jag swischade människan men fick aldrig hem telefonen. Fanskapet lurade mig. Jag la 3400 kr på en telefon jag aldrig fick, pengar jag inte har. Jag polisanmälde och polisen visste vem han var, men det kommer nog inte hända något med min anmälan pga att han fått så många innan. Får ingen ersättning från banken heller så jag betalat medvetet.
Min löneutmätning låg på ca 7700 kr från 2021-2023. När jag fick besked om skuldsanering skulle jag betala in ca 11000 kr i månaden och det skulle bli jobbigt. Men eftersom jag var tvungen att dra tillbaka ansökan då den inte skulle gå igenom så gjorde KF en ny utmätning. Nu har dom tydligen räknat in min pappa i inkomster för att han står skriven på min adress. Det gjorde han även vid första löneutmätningen, men dom gick på samma uppgifter jag uppgav för skuldsaneringen. Jag var tvungen att säga att pappa betalade halva hyran fast han inte gör det varje månad (pga att han jobbar vissa månader på året).
Jag fattar inte varför han inte var inkluderat från första början. Så nu måste jag betala in 13000 kr varje månad, det är nästan dubbelt så mycket än jag gjorde innan och då klarade jag mig knappt. Jag har försökt förklara, visa vad jag betalar i månaden men dom fattar inte ändå. Dom har sina sätt att räkna. Och det är det som blir så jävla fel. Dom har ingen aning om vad hyra, el och mat kostar idag. Men det är ingen idé att ens försöka prata med dom och förklara. Jag blir så jävla trött på att folk inte lyssnar.
Jag känner mig så jävla ensam i denna värld. Jag sitter i en situation jag inte kan ta mig ur pga att en person vägrar ta tag i sitt egna liv. Dessutom har jag ingen som stöttar mig. Folk kan säga att dom finns där, men det är ju ingen som gör det när det väl gäller. Jag känner mig fortfarande som den mest ensammaste människan i världen. Jag orkar fan inte mer. Ska jag bara hålla andan tills allt tar slut?